Jennifer

Lördagkväll och jag sitter hemma, så har det sett ut den senaste tiden.. vilket är länge. Jag är upprörd, väldigt besviken, och känner mig extremt ensam. Tankarna snurrar kring allt, dom tar över. Klumpen i bröstet finns där, och den har gjort det en längre tid nu. Och jag mår bättre av att skriva ibland, och detta är ett inlägg endast åt mig.. därför förväntar jag ingen att läsa, men om.. så kanske det hjälper att förstå?
Jag är trött på att få lida, lida för att blivit kär för 1½ år sedan, jag gjorde fel, ni gjorde fel. Men ska inte vänner alltid finnas där? Men vilket ni aldrig har förstått, att just ni har gjort lika mycket fel som mig. Varför är det jag, bara jag som ska behöva höra av mig och kräla efter er vänskap. I mina ögon så ska vänskapen vara lika mycket uppskattad från bådas sidor. En som står ensam ska inte behöva kräla efter så många, en "grupp". Jag blev alltså kär, och min pojkvän bor tyvärr inte där ni andra bor, utan på ett ställe långt borta, där jag faktiskt råkar trivas, där är jag accepterad och behöver inte bära på min klump i bröstet. Men efter snart ett års försök genom att få tillbaka allt det där som jag har gått miste om, där ni är.. är inte uppskattat. Jag är inte uppskattad och jag får ingenting tillbaka. För om man är ovän med en, så följer alla med på kuppen. Vänner? ska det kallas så? för jag är trött på att kämpa, och jag har gjort allt i min makt och kan inte ge något mer. Vänner trodde jag var något dyrbart och finns där, glömmer och förlåter. Vänner trodde jag aldrig skulle vända ryggen och beté sig som barnungar. Det är väl så att vissa växer upp fortare. Jag känner mig iallafall "nöjd" om man ska kalla det så, och har gjort allt. Jag är vinnaren i det här, för nu är det ni som har förlorat mig! Det är inte längre jag som är en svikare, utan det är ni.. och det får ni leva med, för nu kan jag gott sova om nätterna, och slippa alla onda tankar som gör mina nätter sämnlösa. Det är ni som har valt bort mig, och ni som gjort det såhär. Men sorgligt nog kan ni aldrig förstå det, för jag kommer alltid vara den som valde bort er, och ni står oskyldiga i mitten. Men det gör inget, för jag vet hur det är, jag vet det för mig själv. Det gör ingenting om jag är ensam, visst det känns tungt att vara ensam, att inte ha någon att ringa om det känns jobbigt. Men det är ju faktiskt ni som får det att kännas jobbigt? tur att det är över nu. Som sagt, jag vet själv.. och jag tror inte att någon har medkänsla nog att se och förstå det genom mitt perpektiv och verkligen förstå. Då behöver jag inte er.. då är jag hellre ensam. Ensam än att inte bli uppskattad som vän, och få skit.
Det finns så mycket mer att skriva men magen kurrar, och jag ska bara ta en kväll och smälta allting, allting som har fått mig att må dåligt i ett års tid.. För nu är det inte längre ni som vänder ryggen åt mig, nu är det jag som går. Och det är bara ni som förlorar på det. Det känns bra, jag är en vinnare!